jade de bli otåliga, och sedan de en stund medelst stumma tecken rådgjort med varandra, hittade de på ett säkert medel att förmå familjerådet att bryta upp.
Steve försvann, och bäst det var hördes ljudet av en säckpipa därute i salen, uppmanande sällskapet att börja roligheten.
Steve surrade en Highland Fling, och de andra gossarna dansade den inför en krets av beundrande anförvanter. Men kapten Jem var en äkta sjöman och kunde följaktligen inte stå fåfäng, när något roligt var på färde. När således Steve miste andan och ej förmådde pipa längre, ställde han sig mitt i salen och ropade: — Vem vill dansa »sjömansdansen» med mig? — Han väntade dock ej på något svar utan började vissla melodin därtill så inbjudande, att mrs Jessie sprang fram, skrattande som en ung flicka, och började dansen med honom. Rosa och Charlie intogo sina platser bakom dem, och så dansade de med en färdighet och ett liv, som inspirerade alla de andra, så att de rycktes in i dansen den ena efter den andra.
Detta var en storartad början, och därpå följde åtskilliga andra danser, innan någon ville visa sig trött. Även Fun See utmärkte sig och valde till sin moatje tant Plenty, som han storligen beundrade såsom varande den fetaste av damerna i sällskapet, ty ju fetare en skönhet är desto bättre, anses det i hans land. Den glada gumman förklarade sig oändligt smickrad av hans beundran, och gossarna skrattade så gott åt hennes överraskning, när den lille kinesen fick tag i henne under misteln och ställde sig på tårna och, sträckande på sin lilla kropp allt vad han förmådde, helt ridderligt kysste hennes frodiga kind. Hur hans små svarta ögon lyste av förnöjelse över denna bedrift! Det var Charlie som uppmuntrat honom därtill, och Charlie var så ivrig att fånga Rosa, att han lade alla möjliga försåt för henne och mutade de andra gossarna att hjälpa honom. Men Rosa var på sin vakt och undgick alla hans snaror samt uttalade sitt förakt för sådana dumma bruk. För den stackars Phebe gick det inte lika väl, och det var Archie, som begagnade sig av hennes försvarslöshet, då hon helt oskyldigt stod och bjöd te åt tant Myra, som hon just råkade träffa under den olycksbringande kvisten. Jag undrar dock om den ädle chefen skulle ha tillåtit sig något sådant, om inte hans fars hemkomst gjort honom litet vimmelkantig, ty han bad strax helt ödmjukt om förlåtelse och tog från henne brickan, som hon i förskräckelsen var nära att släppa i golvet.
Jamie inviterade helt ogenerat alla damerna att komma och
