men höll till, ty de visste alla, att hän verkligen skulle bli rasande, då han ej kunde tåla dylika upptåg och hade gått att språka med de gamla, när leken började.
Charlie hade väntat, att Rosa skulle säga: — Det gör jag inte! Han blev därför helt förvånad, för att ej säga förtjust, då hon efter att en lång stund ha betraktat offret skrattande gick fram till herrarnas grupp och drog — sin onkel Mac med sig under misteln, där hon överraskade honom med en hjärtlig kyss.
— Tack, min unge, sade den överraskade onkeln och såg helt förtjust ut över denna oväntade heder.
— Nej, hör du, det är inte rent spel, började Charlie. Men Rosa avbröt honom och sade, i det hon gjorde en djup bugning för honom.
— Du sade ju »gamle Mac», och därför gjorde jag det, ehuru jag vet, att det var mycket näsvist. Detta var ert sista tillfälle, min herre, och det har ni förlorat.
Och det hade han också, ty medan Rosa talade, ryckte hon ned mistelkvisten och kastade den på elden, under det gossarna hurrade åt den modfällde prinsen och höjde den fintliga Rosa till skyarna.
— Vad är det för roligt ni ha för er? frågade Mac, som väcktes ur sina funderingar av det livliga skrattet, vari även de äldre instämde.
Men munterheten nådde först riktigt sin höjd, när Mac, sedan saken blivit förklarad för honom, uppmärksamt betraktade Rosa genom sina glasögon och därpå sade med filosofiskt lugn:
— Nå, jag tror inte, att jag skulle ha blivit så fasligt ond, om hon verkligen hade gjort det.
Detta roade gossarna över måttan, och hade ej några förfriskningar just i detta ögonblick blivit framsatta, så hade de väl aldrig slutat att retas med den stackars Mac, som omöjligt kunde finna något löjligt i den ädla resignation han visat vid detta tillfälle.
TJUGONDE KAPITLET.
Oro i lägret.
— Bror Alec, du tänker väl inte tillåta barnet att gå ut i denna förskräckliga köld? sade mrs Myra och stack in huvudet i biblioteket, där doktorn satt och läste tidningen en kall februarimorgon.
