— Varför inte det? Om en klen sjukling, som du, kan uthärda det, så vet jag inte varför min duktiga flicka ej skulle kunna det, i synnerhet som hon är klädd därefter, svarade doktor Alec, med retsam förtrolighet.
— Men du har ingen idé om hur genomträngande blåsten är. Jag är då alldeles stelfrusen, sade mrs Myra och gned sin röda nässpets med handen.
— Ja, det undrar jag inte på, så länge du envisas att begagna kräpp och siden i stället för pälsverk och flanell. Rosa går ut i alla väder, och en timmes rask skridskoåkning kan inte göra henne någon skada.
Jag hoppas, att hon inte dröjer länge ute, ty vinden är verkligen bra skarp, och även hon skall snart bli genomfrusen, tänkte doktor Alec en halv timme senare, då han for till staden för att besöka de få patienter, vilkas vårdande han åtagit sig för gammal bekantskaps skull.
Och denna tanke kom på honom flera gånger under förmiddagens lopp, ty kölden var verkligen bitande och den gode doktorn frös trots sin tjocka björnskinnspäls. Men han hade stort förtroende till Rosas goda omdöme, och det föll honom aldrig in, vilken liten stackars martyr hon gjorde sig till.
Det förhöll sig nämligen så, att Mac hade gjort upp att möta henne på isen, då de skulle ha en storartad övning i skridskoåkning, så snart de få lektioner, han hade tillåtelse till, voro slut.
Hon hade lovat att vänta på honom, och hon höll sitt löfte med en ihärdighet, som hon sedan fick dyrt betala. Mac glömde nämligen alldeles sin överenskommelse, när lektionerna voro förbi, och fördjupade sig helt och hållet i ett kemiskt experiment, tills en gasexplosion tvingade honom att lämna sitt laboratorium. Då kom han plötsligen ihåg Rosa och ämnade genast skynda till hennes möte, men hans mor förbjöd honom att gå ut, emedan den skarpa blåsten var skadlig för hans ögon.
— Men, mamma, hon går där och väntar på mig i kölden, ty hon håller alltid en överenskommelse, och jag bad henne stå på sig tills jag skulle komma, förklarade Mac, som omöjligt kunde taga sina tankar från den lilla frusna varelsen, vilken han i inbillningen såg gå av och an på isen väntande på honom.
— Det är ju tämligen säkert, att onkel Alec inte låter henne gå ut på en sådan dag som denna. Och om han verkligen skulle tillåta det, så lär hon väl vara så klok, att hon kommer hit och häm-
