Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

men då nu tiden nalkades, att hans provår skulle taga slut, hade han mången hemlig fruktan, att Rosa kanske hellre skulle vilja ha sitt hem hos tant Jessie det kommande året, eller kanske till och med hos tant Clara, för Charlies skull. Han sade intet, utan väntade med oro den dag, då saken skulle avgöras, och medan han väntade, gjorde han sitt bästa för att så väl som möjligt fullända det verk, vilket hittills gjort honom så mycken heder.

Ingen kom ihåg dagen för det viktiga samtal, vilket haft till följd doktorns experiment, som han kallade det, ingen mer än han själv åtminstone. När därför tanterna en lördag blevo bjudna på te, infunno de sig, intet anande, och sutto alla tillsammans och språkade om ett och annat, när broder Alec kom in i rummet med två fotografikort i handen.

— Känner du igen detta? frågade han och visade det ena för tant Clara, som råkade sitta honom närmast.

— Ja, det gör jag visst; det är mycket likt henne som hon såg ut, då hon först kom hit. Alldeles hennes sorgsna, så föga barnsliga uttryck och hennes lilla magra ansikte med de stora mörka ögonen.

Kortet gjorde sin rund till alla tanterna, och de kommo alla överens om, att »det var mycket likt Rosa för ett år sedan». Då nu den saken var klar, visade doktorn det andra kortet, vilket emottogs med mycket gillande och förklarades för »ett förtjusande porträtt».

Och det var det också och en fullständig kontrast till det första, ty det var ett blomstrande, leende ansikte, fullt av ungdomligt liv och hälsa, utan tecken till melankoli, ehuru de milda ögonen voro mycket tankfulla, och linjerna kring munnen förrådde en känslig natur.

Doktor Alec ställde de båda korten på spiselhyllan, drog sig tillbaka några steg därifrån och betraktade dem under några minuter med största belåtenhet; därpå vände han sig hastigt om och sade, i det han pekade på korten:

— Ja, nu är tiden tilländalupen. Hur tycka ni, att mitt experiment lyckats, mina damer?

— Ja, minsann har han inte rätt, det är årsdagen! utropade tant Plenty och tappade i överraskningen en maska.

— Du har lyckats förträffligt, min vän, sade tant Peace och 1og så innerligen gott och gillande emot honom.

— Det kan inte nekas, att hon verkligen har tagit sig, men skenet bedrager så ofta, och hon har tyvärr ingen kroppskonstitution att bygga på, sade tant Myra.