hann ej längre, ty ett plötsligt susande och brusande utanför kom dem båda att spritta till.
— Det är åskan, sade Phebe.
— Det är ett sällskap konstberidare! utropade Rosa, som ifrån sin upphöjda plats hade sett en skymt av något slags grant åkdon och flera små hästar med flygande manar och svansar.
Ljudet dog bort, och de båda flickorna ämnade fortsätta med sina förtroenden, då gamla Debby visade sig; hon var litet knarrig och yrvaken efter sin lur, och sade helt kort:
— Jag skulle säga åt er att gå in i förmaket, miss Rosa.
— Har någon kommit hit?
— Små flickor ska inte fråga, utan göra som man säger dem, var allt vad Debby hade lust att svara.
— Jag hoppas, att det inte är tant Myra. Hon skrämmer mig alltid så med sina frågor hur det är med min hosta och jämrar sig över mig alldeles som om jag vore nära döden, sade Rosa, i det hon beredde sig att gå tillbaka samma väg hon kommit, ty luckan, igenom vilken stora julskinkor och präktiga tårtor brukade skjutas in, var fullkomligt stor nog för en liten spenslig flicka.
— Jag fruktar, att ni kommer att önska att det verkligen vore tant Myra, när ni får se vem det är. Låt mig inte en gång till se er komma in i mitt kök på det där viset, annars ska jag minsann stoppa ner er i stora kitteln, ska ni få se, brummade Debby, som trodde att det var hennes plikt att läxa upp barn vid alla möjliga tillfällen.
ANDRA KAPITLET.
Kusinerna.
Rosa kröp tillbaka in i serveringsrummet så fort som möjligt och vederkvickte sig där med att göra grimaser åt Debby, under det hon hämtade sig litet och sökte ingiva sig själv mod att trotsa faran. Därpå smög hon sakta genom salen och tittade in i förmaket. Hon såg ej till någon människa och allt var så tyst, att hon var övertygad om, att främmandet var i övre våningen. Hon steg därför helt djärvt igenom den halvöppna dörren in i förmaket, där hon fick se en syn, som så när hade kommit henne att mista sansen.
