Där stodo sju gossar uppställda i en rad — av alla åldrar och alla storlekar, alla ljushåriga och blåögda, alla i full skotsk dräkt, och alla leende, nickande och sägande med en mun: »God dag, kusin, hur mår du?»
Rosa flämtade efter andan och såg sig ängsligt omkring, som om hon ämnade taga till flykten, ty hennes förskräckelse fördubblade antalet, och hela rummet föreföll henne uppfyllt av pojkar. Men innan hon ännu hunnit sätta i väg, steg den största gossen fram ur ledet och sade vänligt:
— Var inte rädd, det är bara dina kusiner, som kommit hit för att välkomna dig. Jag är chefen, Archie, till din tjänst.
Han räckte henne handen, och Rosa lade helt blygt sin lilla hand uti den bruna näven, som slöt sig omkring den lilla tingesten och kvarhöll den, under det Archie fortsatte presentationen.
— Vi ha kommit i full gala, ty det bruka vi alltid vid högtidliga tillfällen. Jag hoppas, det faller dig i smaken. Nu ska jag tala om för dig, vilka de där gökarna äro, och sedan bli vi nog snart klara. Den långbente där är prins Charlie, tant Claras pojke. Hon har bara en, och därför, ser du, är han någonting särdeles rart. Den här gamla pojken är Mac, bokmalen, och den där fina petiga fröken är Steve, sprätten — var så god och se bara på hans handskar och chevelyr — de äro tant Janes pojkar, och ett par riktiga guldgossar ska du tro. De där tre pysarna äro mina bröder, Geordie, Will och lille Jamie. Nu, mina raska gossar, träd nu fram och visa att ni äro belevade.
Vid denna befallning framsträcktes till Rosas stora förtvivlan ännu sex händer, vilka hon insåg att hon måste trycka allesammans. Det var ett svårt ögonblick för den blyga flickan, men då hon tänkte på, att gossarna voro hennes släktingar, som kommit för att välkomna henne, försökte hon besvara deras hälsning så hjärtligt som möjligt.
Då denna imponerande ceremoni var över, bröts ledet, och båda rummen tycktes ögonblickligen fulla med pojkar. Rosa tog hastigt sin tillflykt till en stor länstol och satt där och betraktade inkräktarna och undrade, när hennes tant skulle komma till hennes bistånd.
Liksom om gossarna ansågo sig förpliktade att uppfylla sin skyldighet, hur tryckande den än kunde förefalla, stannade var och en av dem bredvid hennes stol, när de kommo där förbi, gjorde en
