Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Se där är hon nu och så fin som man kan önska, ropade Steve och kysste på fingret åt henne.

— Kom ned, min nådiga, teet är färdigt, tillade prinsen uppmuntrande.

— Jag skall föra henne till bordet, tillade Archie och bjöd henne armen med mycken vördnad, en heder som gjorde att Rosa rodnade och önskade att få springa dit upp igen.

Det var en mycket god supé och de båda äldsta gossarna ökade munterheten i hög grad genom att reta de övriga med dunkla häntydningar på någon intressant händelse som snart skulle inträffa. Någonting »utomordentligt roligt» förklarade de det vara, men för närvarande insvept i slöjan av den djupaste hemlighet.

Så snart måltiden var slutad begåvo gossarna sig hem, sjungande med full hals en av sina skotska sånger så länge man kunde höra dem.

— Nå, min vän, hur tycker du om dina kusiner? frågade tant Plenty, när den sista ponnyn skuttade om hörnet och skriket så småningom dog bort i fjärran.

— Åjo, ganska bra, men nog tycker jag bättre om Phebe.

Vid detta svar vred tant Plenty sina händer i förtvivlan och stultade upp till syster Peace för att meddela henne, att hon aldrig i tiden kunde lära att förstå detta barn, och att det var en välgärning att Alec snart skulle komma och befria dem från det stora ansvaret.

Uttröttad av aftonens ovanliga ansträngningar kröp Rosa upp i soffhörnet för att vila litet och tänka på den stora hemligheten, föga anande, att hon var den som allra först skulle få veta den.

Mitt i sina funderingar somnade hon och drömde, att hon åter var i sitt hem och låg i sin egen lilla säng. Hon tyckte att hon vaknade och såg sin far, som böjde sig ned över henne och viskade: »Min lilla Rosa», och hon svarade: »Ja, pappa», varpå han tog henne i sina armar och kysste henne med ömhet.

Så ljuv, så naturlig var hennes dröm, att hon vaknade upp därur med ett utrop av glädje och — befann sig i armarna på en solbränd, skäggig man, som tryckte henne till sitt hjärta och viskade till henne med en röst så lik hennes fars att hon omedvetet slöt sig närmare intill honom:

— Här har jag nu min lilla flicka, ty, ser du, jag är onkel Alec.