TREDJE KAPITLET.
Onkel Alec.
När Rosa vaknade följande morgon, var hon ej säker om hon hade drömt vad som tilldragit sig aftonen förut, eller om det verkligen hade hänt.
Majsolen strålade så milt och härligt, och Rosa öppnade fönstret för att släppa in den friska havsluften. Då hon stod lutad över den lilla balkongen och betraktade blommorna och undrade, huru hon skulle komma att tycka om onkel Alec, såg hon er man klättra över trädgårdsmuren och komma visslande gången framåt. Hon trodde först att det var någon obehörig som sålunda smög sig in, men vid närmare betraktande fann hon, att det var ingen annan än onkel Alec, som tagit ett havsbad i den tidiga morgonstunden. Hon hade knappast vågat se på honom aftonen förut, ty varje gång hon försökt göra det hade hon mött ett par genomträngande blå ögon, som voro fästa på henne. Nu hade hon tillfälle att betrakta honom så mycket hon ville, då han stannade och såg sig omkring, liksom om det gladde honom att återse detta gamla kära ställe.
En solbränd, väderbiten man i blå jacka, utan hatt på det lockiga huvudet, som han då och då skakade liksom en hund vilken nyss kommit ur vattnet. Han var bredaxlad, rask i sina rörelser och med en prägel av hälsa och styrka, som behagade Rosa, ehuru hon då ej kunde förklara varför. Hon sade till sig själv med en känsla av lättnad: — Jag kommer bestämt att tycka om honom, ehuru han ser ut som om han skulle kunna inge respekt. I detsamma kastade han en blick uppåt för att betrakta den blommande kastanjen, och därvid varseblev han det lilla ansiktet som såg ned på honom med spänd uppmärksamhet. Han viftade med handen åt henne, nickade och ropade med glad stämma:
— Du är tidigt på däck, du, tösen min.
— Jag var så ivrig att få reda på, om du verkligen var hemkommen, onkel.
— Var du det? Nå, så kom ned och övertyga dig därom då.
— Jag får inte gå ut före frukosten, sir.
— Inte det, sade onkel Alec med en ryckning på axlarna, nå, så skall jag väl gå ombord och hälsa på dig då, tillade han. Därmed
