tog han ett kraftigt tag i pelaren, klättrade till Rosas stora häpnad upp på balkongen och sade, i det han klängde över räcket:
— Tvivlar ni kanske ännu, min nådiga?
Rosa stod så handfallen, att hon ej hade annat svar än ett leende, då hon gick emot honom.
— Hur mår min lilla flicka i dag? frågade han, i det han tog den lilla kalla handen i sina båda stora varma.
— Åjo, tack, ganska bra, onkel.
— Ja, men det bör vara mycket bra. Varför är det inte så?
— Jag har alltid huvudvärk när jag vaknar, och känner mig så trött.
— Sover du inte gott?
— Jag ligger mycket länge vaken, och så drömmer jag så mycket, och jag tycker inte att sömnen styrker mig så mycket, utan jag är nästan lika trött, när jag vaknar.
— Vad gör du hela dagarna?
— Å, jag läser och syr litet och tar en liten lur emellanåt, och så sitter jag hos tant.
— Är du inte ute och springer emellanåt eller rider eller deltar i hushållsgöromålen?
— Tant Plenty säger, att jag inte är stark nog för så häftig rörelse. Jag far ut och åker ibland med henne, men det tycker jag just inte är så roligt.
— Jag undrar inte på det, sade onkel Alec liksom för sig själv och tillade på sitt brådskande vis:
— Vem har du haft att leka med?
— Ingen. Gossarna kommo hit i går, och dem tyckte jag ganska bra om; men med dem kunde jag förstås inte leka.
— Varför inte?
— Jag är för gammal att leka med pojkar.
— Nej, det är du visst inte. Det är just vad du behöver, ty du har blivit alldeles för mycket bortpjunkad. De äro bra pojkar och du kommer ändå att vara tillsammans med dem mer eller mindre under de närmaste åren, således är det gott att ni bli vänner och lekkamrater först som sist. Jag skall väl försöka att leta upp några flickor också, om jag är i stånd att finna någon enda, som är nog förnuftig att ej redan ha blivit i grund fördärvad genom den narraktiga uppfostringsmetoden.
— Phebe är förståndig, det kan jag försäkra, och henne tycker
