jag om, ehuru jag inte har sett henne förrän i går, utropade Rosa liksom plötsligt uppvaknande.
— Och vem är Phebe, om jag får fråga?
Rosa berättade med livlighet allt vad hon visste om Phebe, och onkel Alec lyssnade med ett egendomligt leende på läpparna, ehuru han med fullkomligt allvarliga ögon betraktade det ansikte han hade framför sig.
— Det gläder mig att du icke har några aristokratiska idéer vad ditt umgänge beträffar, men inte kan jag förstå, varför du just fäst dig vid denna unga flicka från fattighuset.
— Ja, du må gärna skratta åt mig, onkel, men jag tycker verkligen om henne. Jag kan inte förklara varför, men hon är så nöjd och arbetsam och sjunger så vackert, och är så stark, att hon kan sopa och skura, och har inga bekymmer som plåga henne, sade Rosa, rörande ihop alla möjliga skäl i sin iver att giva någon nöjaktig förklaring.
— Hur vet du, att hon inte har några bekymmer?
— Jo, jag talade om för henne mina och frågade, om hon hade några, och då svarade hon: Nej, jag skulle bara gärna vilja gå i skolan, och det tänker jag också göra med tiden.
— Såå, hon kallar ej sitt övergivna tillstånd, sin fattigdom och det stränga arbetet för bekymmer? Hon är en liten bra flicka, och det skall bli mig en glädje att få göra hennes bekantskap, sade onkel Alec med en gillande blick, som kom Rosa att önska att det varit hon själv, som gjort sig förtjänt av hans bifall.
— Men vad är det du har för bekymmer, barn? frågade han efter några minuters tystnad.
— Snälla onkel, fråga mig inte.
— Kan du icke säga dem åt mig lika väl som åt Phebe?
Någonting i hans röst sade Rosa, att det vore riktigast att tala rent ut med honom en gång för alla, och hon svarade därför med bortvända ögon, i det hennes ansikte betäcktes av en plötslig rodnad:
— Min största sorg är att jag förlorat min älskade far.
Hon hade knappast uttalat dessa ord, förrän onkel Alecs arm sakta lindades kring hennes liv och han drog henne intill sig och sade med denna röst som var så lik hennes fars:
— Ja, detta är en verklig sorg, som jag ej kan borttaga från dig, mitt barn, men jag skall åtminstone försöka att komma dig att känna den mindre. Vad mera, min älskling?
— Jag är så trött och klen ständigt, att jag aldrig kan göra
