vad jag skulle ha lust till, och det gör att jag blir stygg och ledsen, suckade Rosa och lade handen på det värkande huvudet.
— Detta är en sak som vi kunna och skola bota, sade hennes onkel med en avgörande nickning, som satte hans lockar i en så häftig rörelse, att Rosa såg de grå sticka fram under de bruna.
— Tant Myra säger, att jag har ingen stark kroppsbyggnad och att jag aldrig skall bli stark, anmärkte Rosa med en tankfull min, liksom om det ändå vore något fint att vara klen.
— Tant Myra är en — hm! en förträfflig kvinna, men det är hennes vurm att tro, att alla människor vandra på gravens rand; och så sant jag lever tror jag inte att hon känner sig förolämpad om människor inte lägga sig ned och dö! Vi ska lära henne, hur man får en stark kroppsbyggnad, och hur man kan få små stackare till duktiga och rödblommiga flickor. Det är ju mitt yrke, som du vet, tillade han i en lugnare ton, ty hans plötsliga häftighet hade nästan skrämt Rosa.
— Jag hade alldeles glömt att du är läkare, onkel, men det är jag mycket glad åt, ty jag vill så gärna bli frisk. Men jag hoppas att du inte ger mig mycket medicin, ty jag har redan fått en sådan förfärlig mängd, och det gör mig inte den ringaste nytta.
Under det att Rosa sade detta, visade hon på ett litet bord som stod strax innanför fönstret och varpå var uppställt ett helt regemente av flaskor.
— Aha! Nå, nu skola vi väl se efter vad dessa välsignade kvinnor gjort för skada. Därvid sträckte doktor Alec armen in genom fönstret, tog ut den ena flaskan efter den andra, placerade dem på det breda staketet framför sig, undersökte omsorgsfullt den ena efter den andra, log åt några, rynkade pannan åt andra och sade, i det han ställde ifrån sig den sista: Nu skall jag visa dig bästa sättet att använda dessa anrättningar. Och med blixtens hastighet lät han den ena efter den andra med ett krasande ljud göra en dans ned i blomsterrabatten under fönstret.
— Men vad skall tant Plenty säga? Och tant Myra blir bestämt ond, ty hon har skickat mig de flesta! utropade Rosa halvt förskräckt och halvt road av detta djärva tilltag.
— Nu är du min patient, och således tager jag ansvaret på mig. Min läkarkonst måtte ändå vara den bästa, ty du ser ju redan kryare ut, sade onkel Alec och skrattade därvid så hjärtligt, att Rosa måste instämma i hans munterhet, Därefter sade hon trotsigt:
