Hoppa till innehållet

Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

flera böcker, som förekommo Rosa som gamla bekanta. I en alkov stod en liten säng med vitt täcke på, och däröver hängde en vacker madonna. Bakom den japanska skärmen, som var litet tillbakavikt, syntes en fin blå och vit tvättservis på en marmorskiva, och där bredvid stod det stora badkaret, omgivet av turkiska handdukar och en svamp så stor som Rosas huvud.

Onkel måtte vara särdeles förtjust i kallt vatten, tänkte Rosa med en rysning.

Därpå vandrade hennes blickar till toalettrummet därinnanför — vartill man genom den halvöppna dörren kunde se in — och där föllo de på en mängd lådor, hyllor och andra förvaringsställen, som så bruka reta barns nyfikenhet.

Det här vore en förträfflig plats för alla mina nya saker, tänkte hon och undrade med detsamma, vad hennes onkel kunde förvara i denna helgedom.

O, vilket förtjusande toalettbord! var hennes nästa tanke, då hon närmade sig detta inbjudande rum.

Över toalettbordet hängde en gammalmodig rund spegel med en förgylld örn ovanpå, vilken höll i näbben det lilla sidenband, varmed de vita gardinerna, som föllo ned på båda sidor, uppknötos.

Bordet var betäckt med alla till en toalett hörande småsaker: ett par fint arbetade silverstakar, alla slags borstar med elfenbenshandtag, ett tändsticksställ av porslin, små vackra brickor att lägga småsaker på och, mest imponerande av allt, en stor, rund blå sidendyna, kokett garnerad med spetsar och med ljusröda rosenknoppar i hörnen.

Denna dyna gjorde ett överraskande intryck på Rosa, ja, hela bordet förvånade henne, och hon stod just och tänkte med ett leende på läpparna:

Onkel måtte vara en sprätt, men det skulle jag aldrig ha trott om honom! då han i detsamma öppnade dörren till ett stort skåp och helt vårdslöst sade:

— Herrar tycka om mycket utrymme för sina småsaker. Anser du inte, att detta bör kunna tillfresställa mig?

Rosa kastade en blick dit in och gjorde en häftig rörelse av överraskning, ehuru allt vad hon såg där blott var vad man vanligen finner i skåp — kläder, skodon, koffertar och askar. Men det besynnerliga i saken var, att dessa kläder bestodo av små vita och svarta klänningar; den rad av små fina skodon, som stod där, hade aldrig varit på onkel Alecs fötter; ur hattasken, som stod på en hylla,