stack fram en flik av ett grått flor; ja, påsen som hängde på dörren var ju hennes egen lappåse med ett hål i ena hörnet. Hon kastade en hastig blick omkring rummet och förstod nu, varför det hade förefallit henne alltför prydligt för en man, och varför hennes bibel och psalmbok lågo på bordet bredvid sängen; ja, till och med betydelsen av rosenknopparna på den blå sidendynan blev henne nu klar. Det gick plötsligt upp ett ljus för henne, och med en känsla av hänryckning fattade hon, att detta lilla paradis var ämnat för henne. Vid denna upptäckt slog hon i förtjusningen armarna omkring onkel Alecs hals och ropade med häftighet:
— Onkel du är alldeles för god emot mig! Jag skall göra allt vad du ber mig om, rida på de vildaste hästar, taga iskalla bad, äta motbjudande rätter och låta kläderna hänga på mig, för att du skall se hur tacksam jag är för detta kära, vackra, förtjusande rum.
— Detta är en del av den kur jag ämnar låta dig gå igenom, Rosa. Jag vill ha dig här för att du skall kunna begagna dig av mina trenne bästa läkemedel på det lättaste och angenämaste sätt. Fullt upp med sol, frisk luft och kallt vatten; även en glad omgivning och litet arbete, ty Phebe skall lära dig hur du skall hålla detta rum i god ordning, och hon skall bli din lilla uppasserska såväl som din vän och lärarinna. Förefaller detta dig svårt och motbjudande, min älskling?
— Nej, herr doktor, mycket, mycket angenämt, och jag skall försöka, så mycket det står i min förmåga, att vara en god patient. Men jag tror verkligen, att det inte är möjligt att vara sjuk i detta rum, tillade Rosa med en lycklig blick, då hennes ögon vandrade från det ena behagliga föremålet till det andra.
— Du tycker således mera om min medicin än tant Myras och bryr dig inte om att kasta den ut genom fönstret, eller hur?
SJUNDE KAPITLET.
En tur till Kina.
— Kom, barnet mitt, jag har en ny dosis åt dig. Jag gissar, du lär väl inte komma att ta den så lätt som den sista, men det går väl bättre sedan, sade doktor Alec omkring en vecka efter den stora surprisen.
