TOLFTE KAPITLET.
Rosas makt.
Rosa omtalade enligt överenskommelse för de andra vad som hade passerat, och ingen »lipade» över Mac eller sade ett enda ord, som kunde oroa honom. Han hade ett samtal med doktorn, men fick mycket liten tröst därav, ty han erfor, att »vad han egentligen fick göra» var alls ingenting. Utsikten att med tiden få studera litet, om allt gick väl, ingav honom dock mod och kraft att bära sitt sorgliga öde. Sedan han väl satt sig in däri, visade han sig så förståndig, att alla voro förvånade däröver, ty ingen hade anat så mycken manlighet hos den tyste och lugne »bokmalen».
På de andra gossarna hade både den stora bedrövelse, som träffat Mac, och hans ståndaktiga sätt att bära den gjort djupt intryck. De voro mycket goda och vänliga emot honom, men ej just alltid så förståndiga i sina försök att roa och muntra honom, och Rosa fann honom ofta mycket modfälld efter deras besök. Hon bibehöll ännu sin plats som hans förnämsta sköterska och föreläserska. Gossarna gjorde visserligen sitt bästa, men på ett mycket ostadigt och oregelbundet sätt. De tyckte inte riktigt om, då de sågo, att de tjänster Rosa tillbjöd honom blevo föredragna framför deras, och de anförtrodde varandra i hemlighet, att »gamle Mac började tycka om att bli bortklemad». Men de kunde dock ej underlåta att inse, hur oumbärlig Rosa var, och att medgiva, att hon ensam hade förblivit trofast — en omständighet, som då och då förorsakade dem en hemlig självförebråelse.
Rosa visste med sig själv, att i detta rum var det egentligen hon som härskade. Tant Jane visade henne nämligen stort förtroende i vad som angick Macs vårdande, ty den erfarenhet Rosa haft genom sin fars långa sjukdom gjorde henne mycket lämplig till sjuksköterska, och i ett fall sådant som detta var hennes ungdom en fördel snarare än motsatsen. Mac blev snart övertygad, att ingen kunde vårda honom så som Rosa, och denna blev snart mycket fäst vid sin patient, ehuru hon i början hade ansett honom för den minst tilldragande av alla de sju kusinerna. Han hade inte så fint sätt och var ej så förståndig som Archie eller så glad och vacker som prins Charlie, ej heller så kvick och tjänstaktig som Steve.
