Inte heller var han så underhållande och rolig som »pysarna» eller vänlig och förtroendefull som lille Jamie. Han var butter och tvär, tankspridd, tafatt och självklok och ej det ringaste behaglig för en liten fin, känslig flicka som Rosa, vilken dessutom satte stort värde på allt vackert och behagligt.
Men när denna prövning kom över honom, då upptäckte hon många goda egenskaper hos denne sin kusin och började ej endast att beklaga, utan även att värdera och älska den stackars Mac. Han bemödade sig manligt att vara tålig, modig och glad, men fann det svårare än någon kunde ana, utom hans lilla sköterska, som såg honom under hans dystraste stunder. Hon började snart tycka att hans vänner ej uppskattade honom till hans fulla värde, och inom kort fann hon ett tillfälle att i detta avseende lätta sitt hjärta på ett sätt, som gjorde djupt intryck på gossarna.
Ferierna voro nära sitt slut, och den stund nalkades, då Mac skulle se sig utestängd från det glada skollivet, som hade varit hans största lycka. Detta gjorde honom mycket nedstämd, och kusinerna bemödade sig på alla möjliga sätt att liva upp honom, i synnerhet en eftermiddag, då ett anfall av ömhet tycktes komma över dem alla.
Rosa hade farit ut och åkt med onkel Alec, vilken förklarade att hon hade blivit en riktig bleknos av att sitta så mycket instängd i ett mörkt rum. Men hennes tankar voro dock hela tiden hos hennes stackars patient, och hon sprang också upp till honom i samma ögonblick hon återkom. Men i vilket bedrövligt tillstånd fann hon icke sjukrummet!
Med de allra bästa avsikter i världen hade gossarna gjort mera skada än de anade, och den syn som mötte Rosas ögon var allt annat än glädjande. Hundarna skällde, smågossarna hoppade och dansade och de stora talade alla på en gång; gardinerna voro uppdragna, luften i rummet instängd, björnbär kringströdda överallt, Macs skärm uppskjuten i pannan, hans kinder glödande, hans lynne upprört. Han höll just på att med hög röst disputera med Steve, som ville låna några av hans kära böcker, som han nu själv ej kunde ha någon nytta av.
Nu var saken den, att Rosa ansåg detta rum såsom sitt eget enskilda område; hon slog därför ned på orostiftarna med en kraft, som förvånade dem och ögonblickligen kvävde upproret. De hade aldrig förr sett henne uppretad, och hennes vrede gjorde ett starkt intryck på dem; den var ej heller utan en komisk anstrykning,
