ställde till den ena lilla roligheten efter den andra och gjorde det så skickligt, att man aldrig tröttnade därpå. Sålunda trivdes deras gäster förträffligt, och långt innan de utsatta fyra veckorna voro förbi hade det bekräftats, att doktor Alec föreskrivit det allra bästa botemedel för sina patienter.
Den tolfte oktober var Rosas födelsedag, men ingen tycktes komma ihåg denna viktiga omständighet, och hon generade sig att påminna därom; hon insomnade därför aftonen förut med tanken på, om hon skulle få några födelsedagspresenter eller ej.
Denna fråga blev besvarad tidigt morgonen därpå, ty hon vaknade av att något sakta vidrörde hennes ansikte, och då hon öppnade ögonen, såg hon en liten svart och vit figur sitta på hennes huvudkudde och stirra på henne med ett par glänsande gröna ögon, under det att en mjuk tass vidrörde hennes näsa för att väcka hennes uppmärksamhet. Det var Kitty Comet, den vackraste av alla kattungarna; hon hade tydligen något uppdrag att framföra, ty ett ljusrött band prydde hennes hals, och därvid var en pappersremsa fäst, på vilken stod:
— Åt miss Rosa från Frank.
Detta gjorde Rosa mycket nöje, men det var dock endast en början, ty överraskningar och presenter haglade över henne på det angenämaste sätt hela dagen igenom; flickorna Atkinson voro nämligen mycket kvicka och fyndiga, och Rosa dessutom deras stora favorit. Men det allra bästa kom senare på dagen, då de begåvo sig till ett högt berg, där det var uppgjort att det skulle kalasas med anledning av dagens stora högtidlighet. Tre muntra partier begåvo sig av strax efter frukosten, ty alla ville vara med, och var och en tycktes ha föresatt sig att ha riktigt roligt, i synnerhet mor Atkinson, som var klädd i en hatt så stor som ett uppspänt paraply och hade tagit med sig hornet, som tutades i vid måltiderna, för att hindra sin hjord från att förirra sig.
— Jag får lov att köra för tant Jessie och en hop av barnen, så du måste rida på min ponny. Och kom ihåg, att du stannar ett gott stycke efter oss, när vi fara fram till stationen, ty det kommer ett paket, som du inte får se förrän vid middagsbordet. Det gör ju ingenting, eller hur? viskade Mac helt förtroligt till Rosa under den villervalla, som uppstod vid avfärden.
— Inte det ringaste, svarade Rosa. Det sårar mina känslor mycket, om man säger till mig, att jag måste hålla mig undan vid något annat tillfälle, men på födelsedagar och om julen utgör det
