Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ju blott en del av roligheten, att man måste göra sig blind och dum och bli undanskuffad i alla möjliga vrår.

— Stanna under den stora lönnen tills jag ropar dig — då tycker jag inte, att du skall kunna se något, tillade Mac, då hon satte sig upp på den ponny, som hans fader hade skickat honom. Barkis var så foglig och mild att Rosa blygdes att vara rädd för att rida honom. Dessutom hade man sagt henne, att hon skulle förvåna doktor Alec, när hon kom hem; hon hade därför haft mången trevlig ridtur över kullar och fält med Mac, som föredrog mr Atkinsons gamla Sorrel.

Och så bar det nu av; och då de kommo till den gamla lönnen, stannade Rosa helt lydigt, men hon kunde dock ej motstå frestelsen att kasta en förstulen blick åt det förbjudna hållet, innan kallelsen kom. Ja, det var ett paket, som lades ned under vagnssitsen, och därpå föllo hennes ögon på en lång man, som Mac tycktes ha mycket bråttom att smussla in i vagnen. En enda blick var nog för igenkännande, och med ett utrop av förtjusning bar det av för Rosa framåt vägen, så fort som Barkis möjligen kunde springa.

Nu skall jag göra onkel riktigt förvånad, tänkte hon. Jag skall sätta av i fullt galopp och visa honom att jag ändå inte är någon stackare.

Livad av denna ärelystnad gav hon Barkis en duktig smäll, så att han blev helt förskräckt, samt försatte honom i ännu större förvirring genom att lämna honom alldeles lösa tyglar utför den branta, steniga vägen. Framkomsten till stationen skulle ha varit utmärkt lyckad, om icke, just då Rosa ämnade rycka fram och hälsa med militärisk hållning, några stycken förskrämda hönor hade skuttat över vägen under högljutt kacklande, vilket kom Barkis att skygga och stanna så tvärt, att den oförsiktiga ryttarinnan på ett föga imponerande sätt föll pladask i marken, mitt för näsan på den förvånade Sorrel.

Rosa hade redan stigit upp igen, innan doktor Alec hunnit komma ur karriolen, och slog sina båda dammiga armar om hans hals i det hon helt anfådd ropade:

— O, onkel, vad jag är glad åt att få träffa dig! Det är bättre än ett helt lass presenter. Ack, vad det var snällt av dig att komma hit!

— Men gjorde du dig inte illa, barn? Det var ett otäckt fall, och jag är rädd, att du stött dig någonstans, svarade doktorn, full av öm oro, under det han betraktade sin kära flicka med stolthet.