Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vårdar dem för att din mor älskade och drog upp dessa blommor. Din mor var en präktig kvinna, känd som ett mönster av ordning inom sitt lilla hus.

Det gjorde mig så gott i själen och så glad i hjärtat att höra min älskade mor berömmas, att jag alldeles glömde bort att fråga efter vilken som hyrde huset, men nu vet jag det, och i sinom tid skall det omtalas och fägna mor, det är jag säker om.

— Se, här stiga vi in, min käre Arve! sade tullförvaltarn och steg upp för fem breda trappsteg till ett stort vackert hus. Nu skall jag visa dig min hustru och min yngste son, om han redan är kommen från skolan — de andra av förra giftet äro redan borta, var på sitt håll. Vi gingo över förstugan och trädde in i ett stort rum så grant, att jag hade all möda att återhålla min förvåning. Sitt ner så länge, jag kommer strax! Tullförvaltaren öppnade dörren, men i detsamma kom någon som ville tala med honom. Då får du presentera dig själv! sade han åt mig, nickade och försvann med en herre, vilken jag tyckte kom mycket olägligt.

Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag ej satte mig, härflöt mindre av blyghet än av ovana att sitta så där liksom på nålar och glödande kol. Annorlunda var det hemma att vid återkomsten från fisket eller säljakten få kasta sig, trött och varm som jag var, på den blåmålade soffan med svarta skinnmadrassen. Ja, då var det en hjärtans lust att vila. Men här stod en soffa med förgyllda lejon till fötter och fina stolar med granna röda överdrag.

Bäst jag nu stod och funderade på min nya ställning och de öden, jag därunder kunde komma att uppleva, öppnades dörren och ett fruntimmer inträdde, av vars artiga och vänliga hälsning jag slöt, att det måste vara fru tullförvalterskan. Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag

94