varande och i en framtid. Sedan togo vi fram korten, vilka så länge vilat, och nu spela vi var afton ett par tolvor. Efter maten prata vi bara om dig, välsigna dig och bedja för dig.
I söndags, mitt kära barn, kom ditt brev. Du kan tro det var en högtid! Jag visste om ingenting, förrän jag tog upp servetten om middagen; då låg det inuti den; löjtnanten hade smugit dit det medan jag var ute. Vad mitt hjärta kände för stor fröjd bara vid att betrakta de älskade rader, som min Arve hade skrivit!
Sedan bröt jag sigillet och läste ditt långa kära brev. Ja, ja, min Arve, det var mycket upplevat på så kort tid. Gud välsigne tullförvaltarn! Han vill dig väl, och jag tror visst att frun vill detsamma, fast hon har sina svagheter för den, som är hennes egen. Men om detta blir jag den sista som dömer, ty den som själv är mor, vet bäst hur partiska vi kunna vara. Vill du emellertid lyssna till mitt råd, så var icke stolt i sinnet, icke högmodig i hjärtat och gör tullförvalterskan till nöjes i allt vad du förmår! Det kommer dig till godo, varemot, om du skaffar dig henne till ovän, det kommer dig till last.
Jag tycker det var hederligt av henne att förehålla dig dina fel, hon hade ej gjort det, om du icke redan stått väl i vantarna; och du, min son, hade orätt i att förivra dig för det att hon trodde på gossens utsago.
Var du förståndig, min Arve! Om ingenting skulle bära dig emot, visste du ej att sätta värde på de goda dagarna. Det är ej nyttigt att alltid dansa på rosor: små prövningar späka sinnet och bereda det till de stora, som väl en gång icke utebliva för dig liksom för andra.
Vad nu angår ditt sällskapande med jungfru Stina, så säger jag dig rent ut, mitt kära barn, att detta icke behagar mig. I köket är icke din plats. Jag vet ingenting ont om den där människan, men det vittnar ej till hennes för-
