kade djupt på den unga flickans sinne: hon kände sig intagen av en hemsk känsla och kunde ej förklara varför hon indrog sig själv i Antons sjuka inbillningar. Men hon gjorde så: hon kände, utan att ha erfarit det, att all lycka måste vara ovaraktig och att livet, som hon hittills endast sett i ljus färg, säkert hade många mörka sidor.
— Stackars Ella, sade Anton, vars drag efterhand återtogo sin vanliga slappa tröghet, jag har bedrövat dig… Men tala nu om kapten, så blir det bättre! Lova mig ändå först, att du tiger med det, jag förtrott dig, ty om du förråder mig, kan jag aldrig mera älska dig, och då skulle jag lida ännu mera än nu.
— Var säker, att jag skall tiga, Anton — du vet, att jag kan det! Men så skall du också lova mig att slå bort dina tokiga tankar, ty jag blir både förskräckt och bedrövad, när du talar så.
— Frukta icke, att jag skall skrämma dig! Du vet nu vem jag är, men det blir en hemlighet mellan oss, som vi aldrig talar om… Nå, låt mig nu veta om det icke förefallit något mellan dig och Rosenberg? Och strax var den olycklige Anton med ens från sitt eget jämmerfulla öde; alla hans sinnen tycktes spända för vad han väntade få höra av Gabriella.
Men hon upprepade blott hans egna ord: — Vad menar du — vad skulle ha förefallit mellan mig och Rosenberg?
— Något — icke vet jag, men jag vill veta det.
— Jag försäkrar dig, Anton, alldeles ingenting! Han yttrade blott i dag på morgonen några ord, som jag icke förstod. Men jag gick min väg, för jag blev fasligt orolig och det ville jag icke låta honom se.
— Jaså, nu förstår jag! yttrade Anton med en belåtenhet som vittnade om att han, vilket ej sällan hände, fått en klar inblick i verkliga förhållandet. Birger sade, att kapten kommer tillbaka om ett år, och så länge kan du väl tåla dig. Du ser åtminstone, att det ej är till pengarna han friar. Jag
148
