tycker om Rosenberg, och jag blir mycket lugnare till sinnes, när du är hans hustru, för då är du i säkerhet och har en beskyddare, vad än må hända. Och förmögenhet skall icke tryta, ty jag behöver icke mycket, och du vet väl, att jag en gång ej tar något med mig. Jag lämnar till dig den lotten, som jag kan ta ut. Men först bygga vi skonerten, och fast jag annars aldrig arbetar, vill jag då försöka, ty skonerten blir Ellas hemgift. Så mycket begriper jag.
Gabriella fann sig av vad hon nu hörde nästan mera förskräckt än av Antons föregående förtroende. Det kunde hon anse för vad det var: en följd av hans sinnesrubbning; men detta hade säkerligen varit före på annat håll, innan Anton så bestämt kunde yttra sig däröver. — De — Gabriella inskränkte sig i sin blygsamma förvirring till denna benämning — de ha då förmodligen allesammans tänkt, att sådant kunde hända. Lyckligtvis besparades hon något svar på Antons upplysningar genom den välkomna händelsen, att Birger inträdde och strax därefter Rosenberg.
Det var alldeles skumt i rummet, och Gabriella önskade inom sig, att Erika rätt länge måtte dröja med ljus, ty kaptenen hade satt sig helt nära henne; och om han nu finge se hennes ansikte, så röd och tårögd som hon var, vad skulle han då tro, och vad skulle Erika tänka? Hon önskade, att Anton tegat, men denna önskan innefattade ett självbedrägeri ungefär så som när ett barn säger sig icke vilja ha en sak, vilket det i själva verket längtar efter. Gabriella var ännu så gott som ett barn, men i hennes själ fanns ändå en glad rörelse, en tillfredsställelse över de nyheter som Anton kommit med.
Emellertid svarade hon bakvänt på de frågor, Rosenberg gjorde, och för att slippa både hans och Erikas blickar tog Gabriella den säkraste utvägen, nämligen att begiva sig till sin kammare, där hon förblev hela aftonen.
Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg, att
