och Arve, som ej alls förstod sig på omvägar, gick rakt på saken.
— Min bästa Josefina, sade han innerligt, nu är det så långt kommet, att jag i Guds namn skall ge mig av. I morgon eller övermorgon, om vinden är god, går jag med en slup till Göteborg, varifrån jag blott har en kort dagsresa till mitt kära hem. Vad jag nu vill nämna för Josefina är något, som jag önskade — jag vill ej säga mera, ty Josefina skall endast rådfråga sitt eget tycke. På fiskläget, som jag många gånger beskrivit, bor min gamla hederliga mor och farbror Per i deras snygga stuga. Gubben blir gammal och sjuklig, och mor behöver således ganska väl ett sällskap, varav hon kunde ha både nytta och nöje. Om nu Josefina trodde det vara möjligt att trivas på ett så ensligt ställe, bland enkla, men goda människor, ville jag under min hemmavaro tala med mor om saken. Jag är säker på, att hon icke säger nej.
— Om fru Arnman icke har något emot att upptaga den fader- och moderlösa, kan Arve vara säker, att jag med varmt nit och dotterlig ömhet skall möta hennes önskningar och med trogen kärlek vårda henne, ifall hon skulle bli sjuk.
— Tack för denna försäkran, sade Arve. Jag hoppas, att allt skall gå såsom vi överenskommit, men till dess jag återkommer måste det förbli en hemlighet mellan oss.
Nödvändigheten av en sådan försiktighet insåg även Josefina, och sedan bägge talat en stund, tog han avsked med löfte att, så snart han återvände, underätta henne om utgången av sitt förslag.
Vid hemkomsten överraskades Arve av den icke alltför behagliga underrättelsen, som meddelades honom av tullförvaltaren själv, att frun kommit att tänka på om inte några veckors vistande i skärgården borde styrka Larses fysik och på samma gång göra honom ett nöje. — Men
