ohyggligt grinande, Men strax därpå, när jaktlöjtnanten vände sig till Rosenberg med ett hövligt förslag, som denne med ett sötsurt leende antog, att i tulljakten tillbringa natten, under vilken ändå ingenting kunde uträttas, inställde sig åter det hånande uttrycket; och då Rosenberg lutade sig ned för att fråga huru det var med honom, viskade Haraldsson hastigt: — Bry er icke om mig, jag är frisk som en mört. Men hör vad jag säger: var artig mot jaktlöjtnanten! Drick några glas med honom, berätta alla de skepparlögner, du känner, och håll honom vaken, så få karlarna sova, annars sätter han ut vakt. Och var för resten icke orolig, utan skratta och var munter! Jag ansvarar för — jag lovar ingenting i onödan — att i morgon skall ej så mycket finnas kvar i hålorna, som den unge räven kan få en knapp i byxorna för. Gubben var honom för listig. Nå, nå, han är bara nybegynnare än… God natt, herr måg! Jag skall hälsa flickungen.
Haraldsson bad nu Birger ro sig hem, varmed denne gick i författning, sedan han först lämnat vinbuteljen och ett krus brännvin till gamle Lutter samt givit och fått en handtryckning av Rosenberg till tecken att de förstodo varandra.
— Natten är kylig — behagar kapten stiga ombord? Arnman visade artigt vägen, och vår kaptens utseende, då han inträdde i den lilla nätta ruffen, kunde ungefär liknas vid råttans i fällan.
— Mårten! ropade jaktlöjtnanten, laga att vi få varmt vatten och glas.
206
