Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Andra kapitlet.

Sedan Haraldsson och Birger kommit så långt bort, att de icke kunde ses eller höras från tulljakten, sprang den gamle upp från sin obekväma ställning och fattade den ena åran.

— Seså, ropade han, hugg nu i allt vad tygen håller! Jag tänkte icke på den fördömda hundrackan — men strunt, jag skrattar ändå i morgon åt de åsnorna, som inbillade sig kunna lura gamle Haraldsson, Nu gäller det emellertid att rädda både min heder och Rosenbergs egendom, som vi i natt böra ha på ort och ställe, och därför ska vi hem och klä om oss på fötterna, för med de här tjocka stövlarna kunde vi, om vi också hade kattassar, väcka mindre vakna karlar än de kanaljerna, som vi nu ska pudra.

Efter denna uppmaning flög den lätta snäckan genom vågorna. Birger satt tyst. Han ångrade storligen, att han — för att ej väcka Rosenbergs undran — deltagit i detta upptåg, vilket återkallade skuggorna från det förflutna, men sedan han nu en gång gjort det, kunde han ej svika: han måste fortsätta leken tills den var slutad. Även förargade han sig över, att Rosenberg icke kunnat nöja sig med den lagliga vinsten av sin resa, utan att han velat öka den genom en sådan, som alltid var förenad med de av honom numera djupt hatade smugglaräventyren.

Haraldsson märkte rätt väl hur det stod till med sonens lynne, och han begrep även vad som plågade och nedtryckte honom; men han, som ej kände sig besvärad av någon synnerlig ånger, utan ansåg både det ena och det andra såsom tillhörande yrket, låtsade ej om något, utan yttrade i stället liksom för sig själv: — Den som nu bara sluppe ifrån de välsignade kvinnfolkens frågor — en har, min själ, ingen tid att förlora!

Båten låg i samma ögonblick vid bryggan efter en knapp

207