Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

halvtimmes rodd. Och den som i förstugan mötte de återkommande med ljus, var Gabriella själv, litet blek av fruktan att någon ledsamhet hänt hennes fästman.

— Hur är det, pappa, hur är det? Var är Rosenberg? Varför är han icke med? Har tulljakten … men varför ha ni så bråttom?

Birger svarade ej ett ord, utan ilade till sängkammaren, bredvid vilken han hade ett eget rum.

Erika låg redan. Hon hyste icke Gabriellas oro, och då hon på sin mans brådska såg att det gällde tiden, ville hon ej förstöra en enda sekund med frågor. Men medan Birger påtog erforderliga kläder, talade han några ord genom den öppna dörren; och Erika önskade, litet ängslig, att det väl vore över, men hon yttrade icke, att hon med oro märkt huru blek han var.

Så lätt slapp icke Haraldsson. Gabriella fattade honom utan mycket krus i rockskörtet, då han sökte komma ifrån henne med ett: — Så, så, barn, det är allt bra! Rosenberg bad hälsa, men nu ha vi bråttom.

— Pappa skrämmer ihjäl mig! sade hon darrande. Vad har hänt Rosenberg? Jag dör, om pappa inte säger det!

— Å, du är väl ingen toka — släpp mig nu bara! Godset är gömt … Tag hit mina filtstövlar … Rosenberg är i gott behåll på tulljakten, där han sladdrar med jaktlöjtnanten, medan vi skaffa bort sakerna. Nu vet du alltihop … Låt mig nu vara, så att jag kommer i kläderna!

Glad att åtminstone veta Rosenbergs gods utom all fara, lydde Gabriella, ehuru hon oändligt gärna velat veta mera om affären. Hon visste, att Rosenberg lagt en ej så obetydlig del av sin egen vinst i detta vågstycke, och Gabriella kände, att den första motgången icke allenast skulle förbittra hans lynne, utan även fördröja tiden för deras förening, emedan varje steg bakåt i stället för framåt bleve en ny klippa för den ihärdige brudgummen att överstiga,

208