innan han uppnådde det mål, till vilket han själv ville arbeta sig fram.
Medan Gabriella gjorde sina betraktelser häröver, klädde sig gubben Haraldsson i likhet med Birger. De stora rockarna utbyttes mot tvenne stickade tröjor utanpå varandra, och över nedre delen av de grå underkläderna drogs först ett par av filt förfärdigade stövlar och där ovanpå ett par ofantligt tjocka strumpor av gethår, vilka tillknötos ovanom knät. Huvudet betäcktes av en sälskinnsmössa utan skärm, men med klaffar över öronen att tillknytas under hakan. Sedan denna dräkt var i ordning, framtog gubben en kort studsare.
Så lika utrustade, på bössan när, begåvo sig sälskyttarna åter ut.
— Vad skall far med det? frågade Birger med en skarp blick på geväret, då de stego i båten.
— Å, bry dig inte om mig! Det är ju så min vana, vet du väl, och om vi möta någon, då vi komma fram med godset, så ser det ut som om vi varit med på säljakt.
— Mitt i mörka natten? anmärkte Birger.
— Ja, den får nu vara med, och behövs den icke, så är ingen skada skedd.
Denna gång landade båten på motsatta sidan av den, där tulljakten låg, och genom det nattliga dunklet smögo sig far och son på välkända stigar över ön och voro snart nära berghällen, där största delen av smuggelgodset låg gömt.
De stannade och lyssande. Tystnaden avbröts endast av det dova, enformiga susande, som uppkommer av de aldrig vilande dyningarnas brytning mot stranden och deras tillbakarullande mellan kullriga stenar och djupa rämnor i klipporna.
— Ser eller hör du något från jakten? viskade Haralds-
