Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Vilket bräckligt ting är icke människan! tänkte den hederliga gumman Arnman. Löjtnant Per, som för några år sedan var själva kraften och hälsan, är nu som ett barn: han, som ständigt ville disputera med mig och ofta talade om stora saker — han är nu road av några papperslappar. Gudskelov, att jag har papper och tid nog att roa honom med! Så länge jag kan röra handen, skall han icke sakna sina dockor.

Detta enkla, men vackra drag av gubbens mångåriga och trogna vårdarinnas hjärta tycktes dock icke särdeles inverka på honom, vars minne var alldeles förslöat …

Vid ett litet hörnbord satt Josefina Karlmark och arbetade på en varm vinterväst åt gamle löjtnanten. En svart silkesduk, fastknuten under hennes haka, antydde tandvärk, öronsprång eller någon likartad plåga. Josefina var nästan blekare än förr. Den friska sjöluften tycktes ej hava inverkat på hennes hälsa: ögonen hade ej livligare glans än fordom, och kroppsställningen var som vanligt lutande.

En lätt suck från hennes slutna läppar väckte fru Katrinas uppmärksamhet. — Hur är det med tänderna, barn? frågade hon deltagande.

— Ja, de äro svåra, men jag suckade icke över dem, utan för det jag kom att tänka på, att det i dag var salig mammas födelsedag. Gud ske pris, att hon nu är i ro, och om hon från himlen, såsom jag hoppas, kan se ned till mig, så vet jag huru det skall fröjda henne, att jag funnit en annan mor, ty det enda som gjorde henne döden bitter, var bekymret att lämna mig värnlös.

— Gud är alltid de fader- och moderlösas hägn, inföll fru Katrina, bara Josefina en gång kom sig riktigt för att leva.

— Att leva? sade Josefina och såg frågande upp från sin söm.

— Jaha, just att leva! Jag kallar icke det för liv, att man

234