tenen belåtna. Men medan mågen och svärfadern viskade sinsemellan, fick jag i mörkret Mårten avsides och lät honom förstå, att jag trodde, att de under natten ämnade sig tillbaka. Jag sade åt Mårten att han, medan jag höll kaptenen vid friskt mod och gamle Simon på samma sätt sökte insöva kaptenens folk, skulle knipa undan packorna och till tecken på att det lyckats släppa ned Kastor i ruffen, Sådant spratt var just i Mårtens smak. Vi hunno ej att planera mera, men jag visste, att han var att lita på. Och nu kan mor tro jag slog mig lös på att hålla tal med kaptenen, och det var lust att höra hur vi sökte narra varandra! Slutligen blev han så säker på, att han genom sin nedlåtande artighet hade mig i fällan, att han i all vänskap bjöd mig till frukost följande morgon. Jag tackade, bevars, och modet växte inom mig, när jag fick se nosen på Kastor sticka in genom ruffdörren, ty då var allt beställt och godset i säkerhet. Men på morgonen fick jag en ännu bättre förlustelse, då jag erfor av Mårten, att han, på eget bevåg, fyllt bastmattorna med sand, som varit omkring packorna, och att dessa falska packor verkligen under natten blivit bortförda av Haraldsson, Mor kan tro, att det kostade mig riktig möda att hålla mig allvarsam och låtsa fortsätta visitationen — men det gycklet lät jag likväl snart fara.
— Det var ett gott och roligt kap! sade fru Katrina, förnöjd vid tanken på den harm, det medfört åt gubben Haraldsson … Men hur gick det med kaptenen och frukosten — du hade väl mera skam i dig än att du antog förslaget?
— Nej mor, det gjorde jag mig icke samvete av. Jag både åt hos honom och tog emot skänker av vin, druvor och fikon. Mor skall få känna i morgon bittida, då vi få upp det, att alltsammans smakar förträffligt.
— Ja, ja, det är allt bra det, men icke tror jag, att salig far skulle …
242
