— Å, mor, slå nu ej på den strängen — det är gunås så mycket, vari jag icke kan vara som far! sade Arve.
— Hur så, kära barn? Du förstorar alltid din iver i tjänsten, och i annan redlighet vet jag ock att du icke sviker.
— Nej, jag vill väl gärna och gör också det som är rätt, så långt förmågan hinner.
Fru Katrina anmärkte inom sig, att hennes Arve för första gången tycktes tvivla på, att hans förmåga ej alltid skulle räcka till, men efter vad han nu berättat, hade hon minst väntat att få höra honom göra denna slutsats. Instinktmässigt yttrade hon: — Såg du Haraldssons dotter?
Frågan kom alltför hastigt för att Arve skulle kunna behärska sig som han önskat. Hans starka rodnad skulle ha förrått honom, om hans läppar kunnat neka. — Under visitationen på Tistelön syntes hon ej till, yttrade han litet osäkert, men kände sig tvungen att tillägga, att han i dag på hemvägen mött henne med sin fästman och sina släktingar.
— Så, så, inföll fru Katrina, då voro de kanske åter ute i sina hemliga angelägenheter?
— Ja, jag trodde just det, och därför gick jag ombord hos dem, efter jag händelsevis kom dem i vägen. Men där fanns ingenting: de återvände från Marstrand, där de varit inne och handlat.
Gumman Arnmans skarpa blick vilade på sonen med ett uttryck, som nästan var omöjligt att fördraga, men hon sade endast i sin vanliga ton: — Jaså, du hade ingenting för besväret den gången.
— Man kan ej alltid göra fångst, anmärkte Arve och tömde ett stort glas svagdricka.
Fru Katrina teg. Men när de blevo ensamma, sedan gubben gått till sängs och Josefina fått något ärende att uträtta, yttrade hon, då Arve önskade henne god natt och därvid som vanligt kysste hennes hand: — Tack, min son!
