ve. De små se så begärligt i potatisgrytan — finns där ej mera?
— Där är icke tomt, svarade hustrun med en viss förlägenhet, men far är hungrig, han också, när han kommer från sjön. Vi måste spara åt honom. Gud hjälpe oss fattiga stackare!
— Vad tar den snåle patronen nu för sitt mjöl och potatiskappen?
— Jo, nog må löjtnanten tro, att han vet vad han vill ha! Sexton skilling kappen för potäterna och sju daler pundet för havremjölet.
— Jag har mina vägar ditöver någon av dagarna och skall då tala med honom! yttrade Arve. Giv emellertid barnen det, som ännu finns kvar i grytan, mor Märta Lisa — ni hinner nog koka nya innan Jonas kommer hem — och tag detta till en halv skäppa, härnäst ni far över till Gråby!
Femte kapitlet.
Några veckor hade förflutit.
Den unge jaktlöjtnanten kryssade nästan beständigt på sin vanliga kurs; och Rosenberg, vilken på det hela lyckligt uppgjort sina affärer för detta år, njöt hemmets och vinterns vila i sin alltmera älskade fästmös sällskap. Ännu utgjorde den sista så lyckligt utförda smugglingsfärden ett rikt ämne för deras samtal, men om den första, där den gamle draken själv blev lurad, nämndes icke ett ord. Gubben var, efter denna lilla misslyckade episod i hans numera enformiga liv, så butter och ordkarg, att ingen utom Gabriella och stundom Rosenberg, vågade sig fram med några försök till vänligare meddelanden.
