— Svara då! utbrast Birger. Är det icke bra med kapten? Ni har väl ankrat på vanliga platsen?
— Örnungen ligger ej utanför Tistelön! svarade Petter Lindgren med en av tårar nästan otydlig röst. Det är … ja … det är — förbi med den! Spillrorna vräka omkring vid norska kusten.
En dödstystnad följde på den förfärliga upplysningen. Gabriella stod väl upprätt, men hennes kropp darrade som ett av vinden skakat blad. Hennes alldeles färglösa läppar rörde sig till en fråga, men förmådde ej frambringa hörbara ljud. De övriga hade icke heller mod att så nära henne utbyta ovisshetens kval mot en troligen ännu förfärligare visshet. Petter Lindgren tillade långsamt: — Kapten lever.
Gabriellas händer flätade sig hårt tillsammans … Var, var är han, Petter?
Den unge matrosen tyckets söka efter ord.
— Har du ljugit? frågade Gabriella och såg på honom med en blick av bävande oro. Tala fort och tala sanning, Petter! Jag kan höra det värsta, bara du skyndar dig.
— Säg ut, säg ut! ropade Haraldsson och Birger i samma andedrag.
— Det är väl så, sade Petter betänksamt, men kaptens sista ord till mig var: ”Petter, min gosse”, sa han, ”var försiktig, det säger jag dig, och löp icke åstad, så att du skrämmer ihjäl min fästmö”.
— Sista ord — således ändå död! Gabriellas huvud svindlade, hennes hjärta kändes nära att stanna.
— Icke död, nej! Jag har ju sagt att han lever, men han har rest långt, långt bort, och när han återkommer vet endast Gud … kanske står det något därom här. Petter tog upp sin plånbok och framtog två brev, det ena till Birger, det andra till Gabriella.
— Min stackars gosse! sade Gabriella hjärtligt. Denna
