ska litet att sälja. Ni skulle inte gifta er så mycket därute. Jag tror ni rätt som det är ha lika mycket ungar som fisk! Fattigt folk bör icke gifta sig, och det enda råd jag kan ge er är att låta alla era ogifta kvinnfolk komma i tjänst i staden eller till de rikare fisklägena. Karlarna skulle nog bärga sig med båten och noten, om de ej bleve nödgade att sätta hushåll.
Så visa och lämpliga tal höll patron Holmgren, då armodet krälade i stoftet omkring honom. Och tröstlösa återvände de bedrövade med det otillräckliga förrådet till sina hem …
— Nej, jag uthärdar omöjligt längre! sade Arve en afton, då han inträdde i stugan, där gumman Arnman, ännu alltid lika tålig, satt vid bordet och roade gamle löjtnanten med de allt kärare och dyrbarare pappersdockorna.
— Är det åter någon bedrövlig nyhet? frågade fru Katrina.
— Ja, en ryslig! Olle Persson, som med bägge sina svågrar för några dar sen, i trots av storm och is, reste på långfiske för att söka hjälp mot jämmern därhemma, har blivit borta med allesammans. En öbo, som funnit båten stjälpt och känt igen den, har fört den hit, och eländet hos de tre änkorna med alla sina barn kan göra en tokig. Jag vill i morgon, såvitt möjligt är, resa över till Tistelön och rådgöra med Birger Haraldsson. Det är en duktig och hederlig karl.
Ehuru det alltid, enligt fru Arnmans egen uppgift, var detsamma som att sticka henne i näsan med en syl, då Arve talade om att resa till Tistelön, var hennes hjärta dock alltför människoälskande att denna gång sätta sig emot ett beslut, vilket kanske kunde medföra någon fördel åt deras fattiga grannar.
— Gud give, att det vore änkorna och de faderlösa till gagn och fromma, så må du gärna resa! Jag vill emellertid gå in till de stackars människorna och se om jag kan tala ett ord i rättan tid. Och du, Josefina, gå du med Annika på loftet, och plocka full den stora grepkorgen med gryn, ärter,