bröd och mjöl … låt Annika också taga upp tre små köttstycken! Jag skall dela ut, så långt det räcker. Herren välsignar väl förrådet igen, hoppas jag.
Innan fru Katrina gick, såg hon till att gubben Askenberg kom till vila. Gamle löjtnanten skulle ej bliva lidande för de andras skull, och gumman Arnman kunde ej riktigt lugnt vara hemifrån om hon oroades av något ogjort där. Men gubben kände ej mer frukterna av detta vänliga deltagande, vilket var så vackert, emedan det, utan att få någon tack, aldrig tröttnade. Den gamle invalidens tillstånd var nu sådant, att han ej mera visste om han låg eller satt, och han röjde ej någon känsla av välbefinnande, sorg eller förnöjelse. Det enda, som synbart roade honom, var papperssoldaterna, som fru Katrina var dag ställde i långa rader utmed hela bordskivan.
Emellertid gingo tillredelserna icke långsamt. En knapp halvtimme sedan Arve inträtt stod gumman Arnman färdig att begiva sig ut på sin svåra vandring. — Bliv hemma du, så att Josefina ej behöver vara ensam! sade hon åt Arve, som ville följa henne. Annika och jag stödja oss på varandra i halkan. Fru Katrina tillslöt dörren, och lysande vägen med sin lilla lykta, gick hon till bedrövelsens hem.
— Gud allena vet huru denna jämmer kan avhjälpas! sade Arve, sedan hans mor gått. Det lilla en enskild person med mina inkomster förmår göra är så obetydligt i förhållande till det onda, och likväl fruktar jag, att också detta lilla kan ta slut … Ha vi ännu mycket mjöl kvar, Josefina?
— Inte mycket — endast för ett par veckor, gudnås.
Arve yttrade sitt bekymmer blott med en tyst suck. Hans kassa var i ett ganska klent tillstånd, ty jakten låg för det mesta overksam under denna årstid.
Josefina beklagade, att de stackars invånarna på fiskläget nödgades handla med en sådan ockrare som patron Holmgren.
— Det är en skurk! utbrast Arve, en riktig skurk! Redan två gånger har jag varit över och läst lagen för honom, men
270
