— Jag har nästan räknat på detta svar, återtog Arve, och jag tror, att vi karlar ej så många gånger behöva sammanträffa för att veta vad vi gå för. Saken är, vad herrskapet väl också fått kännas vid, att denna vinter åstadkommit ett förfärligt elände bland de fattiga kustborna. Vårt fiskläge är i det mest beklagansvärda tillstånd. Senast i förrgår fanns båten stjälpt efter tre av våra raskaste karlar. Det var tre svågrar, vilka, i förtvivlan trotsande både storm och is, rest på långfiske att skaffa föda åt sina jämrande barn. Troligtvis ha de, utsvultna och förfrusna, icke ägt krafter nog att värja båten mot vindbyarna; den har kantrat, och nu är väl de strävsamma männen ifrån all timlig sorg, men änkorna och barnen fylla våra öron med sin klagan. Och ändå äro ej dessa de enda, som ha rätt därtill: en likadan sorg har träffat flera bland våra olyckliga kvinnor, ty ej mindre än tre karlar ha förut i vinter förlorat livet under försök att uppehålla det.
Efter ett litet avbrott, varunder Arve i Birgers liksom i Erikas och Gabriellas anletsdrag läste det mest oförställda deltagande, fortfor han: — Som jag anser roten till allt detta onda väsentligen ligga i svårigheten att stilla livsbehovens krav, har jag tänkt anlägga en liten handel på fiskläget. Den snåle och girige Holmgren har nu slagit all rörelse under sig, och det har otaliga gånger svidit i bröstet på mig och retat mitt sinne, när jag sett hur den uslingen förfar med de stackars fiskarena. Meningen är nu att söka utverka privilegier för mor att få idka handel, men för att genast sätta själva förslaget i verkställighet, vilket är nödvändigt om det skall komma till nytta, fordras en säker borgen, och jag har kommit hit för att be herr Haraldsson härom.
Behövdes väl den uppmanande blick, som Erika skickade sin make, för att stadga det beslut som han redan från början fattat? — Det är glädjande, sade han i en ton, som vittnade om den aktning, Arnman ingivit honom, att se en så ung man som herr Arnman med sådan håg och god vilja söka verka
276
