för de fattigas bästa, och det vore både synd och skam att vägra den hjälp, som jag kan lämna till ett så nyttigt ändamål. Om löjtnanten så tycker, kunna vi tillsammans någon av dagarna resa in till Göteborg, och jag ansvarar för, att vi skola komma provianterade tillbaka.
Arves ögon glänste av fröjd, och med en rörelse, vilken fullkomligt tolkade hans tacksamhet, räckte han Birger handen. Då han i detsamma såg upp, föll hans blick på Gabriella, och må det förlåtas den mänskliga svagheten, att han vid åsynen av hennes lågande kinder, fuktiga ögon och uttrycksfulla bifallsleende för en kort stund rent av glömde bort sitt ärende och hela fiskläget.
Som is föll likväl snart över hans varma hjärta gubben Haraldssons försmädliga yttrande: — På den kommersen tror jag att varken varutagare eller borgesman komma att spinna silke. När ska sådana fattiga stackare kunna betala? När lagret är uppslukat och betalningstiden till ända, får nog borgesmannen sitta emellan.
— Nej, svarade Arve. Om de också icke ha pengar, ha de åtminstone sin fisk, varpå vi åter ha en liten förtjänst, och blott det går ihop, så att kapten Birger Haraldsson icke blir lidande för sin tjänstaktighet — och det vågar jag svara för, att han icke skall bli — så är det ej mera som behövs. Mor vill ej handla för vinning, utan för att motarbeta det närvarande eländet. Och jag tror dessutom, att vi något var ha plikter mot det allmänna lika väl som mot oss själva. Icke får man räkna så noga, om man ej alltid stryker vinsten i egen pung, då man ser medmänniskor färdiga att förgås, och för min del skall jag alltid tro, att det är vår skyldighet att avhjälpa det onda så långt vi förmå.
— När man är ung, är man alltid frikostig, genmälde Haraldsson med en röst, som antydde att han tyckte sig ha hört en barnsaga, men när man har gått ett stycke längre fram i världen, vet man vad penningen duger till. Och vad nu det
