förstå varandra, så låt mig då vara! Jag lever bäst för mig själv.
— Ett vill jag likväl be dig, och det skall du även lova mig! sade Erika med innerlig röst. Icke ett ord, icke ett halvt andedrag till Gabriella om det vi nu talat!
— Ack, du listiga kvinna, inföll Anton försmädligt, tror du icke, så oskyldig du än bjuder till att göra dig, att jag ser hur det är och vart du vill hän? Jo, du fruktar, att om jag i min enfald sade något, så skulle Ella bliva upplyst om vad hon ännu icke vet, att Rosenbergs bild redan bleknat bort i hennes hjärta, medan en annans intagit platsen.
— Vad? utbrast Erika, lika mycket rodnande av harm som förundran. Du inbillar dig då, att Gabriella …
— … Ser jaktlöjtnanten, där hon tror sig se Rosenberg, och tänker på Arnman, när hon suckar efter fästman — det inbillar jag mig, ingenting vidare.
— Och du blygs ej, Anton!
— Blygs — skulle jag blygas för allt det elände och den skam, som finns på jorden, så finge jag ständigt skyla ansiktet. Men om det tröstar dig, så kan du lita på mig, att det är bara för dig jag säger vad jag nu sagt.
— Gudskelov, att dina galenskaper åtminstone icke kommer längre! yttrade Erika och fattade dörrlåset. Men hastigt lade Anton sin hand över hennes och sade i låg men betydelsefull ton: — Glöm icke vad jag en gång nämnde om galgen! Låt det ej komma därhän, att ni driver mig till det yttersta … du förstår! Och Erika lät Anton öppna dörren utan ett enda ord till svar. Hon nämnde ej det minsta till Birger om detta samtal, men hon glömde det icke.
292
