Elfte kapitlet
En kväll, då Arve återvände, lockade honom det härliga månskenet och den friska luften till en vandring nedåt stranden. Icke litet förundrad varseblev han Josefina sittande på en sten, med huvudet nedböjt i handen och så fullkomligt frånvarande, att hon ej hörde stegen av den gående.
— Varför, i Guds namn, sitter du här i kölden så sent? frågade Arve vänligt.
Då spratt Josefina häftigt upp. Månskenet tillät Arve att urskilja vad han aldrig sett hos den lugna, inom sig slutna, flickan: ett upprört, brännande ansikte, sköljt av tårar och samtidigt i den rörelse, varmed hon drog tillbaka sin hand, en köld, bistrare än luften omkring dem.
— Det gäller icke mig! svarade hon i en ton, vars förställda andemening undgick hennes åhörare. Jag var inne hos Pelle Turesons. Pelle har varit åt Tistelön och sökt få arbete i vinter, och där hörde han något nytt, som bedrövat mig för Gabriellas skull.
— Vad då?
— Det sägs, att Rosenberg skall vara död.
På en gång flöt blodet häftigt till Arves kinder. Fåfängt sökte han behärska sig. De tvenne orden: Rosenberg död! omstörtade hela hans tankegång.
Josefinas blick vilade på honom utan att han märkte det. Hennes bemödande att kväva sina egna känslor var ganska överflödigt, ty han såg henne knappt, han hade blott en tanke, men den var obegränsad: Gabriella fri!
Genom Josefinas hjärta blåste liksom en nattvind — den kylde de nyss glödande kinderna, den kylde hela hennes varelse. Hon kände sig så ensam, hennes liv var så tomt på fröjd. Hon reste sig sakta och började gå hemåt.
