— Jag hoppas, att du framdeles tänker olika! svarade fru Katrina undvikande … Men för att nu återkomma till Josefina, så ville jag just säga, att en människa ofta kan ändra sina tankar. Jag blygs ej att erkänna, att jag hade mycket orätt den tid jag avstyrkte din böjelse för henne. Men om du nu skulle göra något avseende på mitt råd, så vill jag rent ut säga, att det är min käraste önskan, att du gifter dig med Josefina.
— Inte numera, mor! En gång tänkte jag på det, men nu är det för sent.
— Jag tycker däremot, att det nu är rätta tiden. Nu är du en man, har prövat något av varje och vet vart du vill hän. Du har brödfödan och goda utsikter för framtiden. Det vore just lagom att också tänka på den husliga trevnaden.
— Den fattas ej, så länge Gud låter mig behålla mor, och sen är det alldeles som mor anmärkte, att jag blivit en man, som vet vad han vill, och jag vet bestämt, att jag icke vill gifta mig med Josefina.
Fru Arnman suckade. Hon visste nog hur det förhöll sig med saken och behövde icke fråga.
— Jag är ledsen, återtog Arve, att bedröva mor. Men efter mor var så klok och snäll och avrådde mig, då jag ännu, så gott som bara pojken, hade giftasgriller i huvudet, så skall mor vara god och icke heller nu söka övertala mig mot min egen vilja och mitt eget förnuft! Mor kan tro mig, att Josefina och jag ej passa så bra för varandra som det kan tyckas.
— Men jag undrar just vad du vill ha — är flickan icke bra?
— Hon är blott för allvarsam och småklok, och det är inte riktigt angenämt emellanåt. När jag icke heller älskar henne …
— Ja, då är ingenting i lag, det ser jag nog! Men tycker du icke, att det är synd om det stackars barnet? Jag hade aldrig velat förråda henne, om jag icke trott, att det skulle inverka på ditt hjärta. Men nu frågar jag dig på allvar om du ej
