de sig mot denne, kan naturligtvis icke misshaga mig. Men vi få kanske höra vad Birger säger? tillade hon och gick att söka sin man i hans rum.
Och Birger sade: — Det är så gott det sker! När gubben sätter sig på tvären, vet du nog, att han är galnare än Anton själv. Och du kan lika bra ha ögonen med dig under resan som härhemma. För övrigt skall det väl en gång komma till förklaring. Det gör mig ont om den hederlige jaktlöjtnanten, men ju förr han friar, desto bättre är det i mitt tycke, för ”nej” får han, såvida ej gubben blivit alldeles dårhusmässig.
— Men om han ändå ger sitt samtycke? invände Erika.
— Om — nej, det svär jag dig vid min själ och salighet skall aldrig hända! Men förrän jaktlöjtnanten friar, kan ingen visa av honom. Vad det skär mig i hjärtat, att vi skola vara tvungna att göra honom en sådan sorg! När jag tänker på någonting sådant som att jag skulle skiljas från dig, då vet jag vad han får lida, och det är för vår skull, som sölat oss i faderns blod. Gud låte ej mig också bli galen — jag önskar, att jag slutat vid Paternosterskären!
Birger gick häftigt ut.
Och Erika måste fatta sig, gå in och med några vänliga ord underrätta Arnman, att Birger bifallit resan.
Sextonde kapitlet.
Framför förstugukvisten till jaktlöjtnant Arnmans lilla hus sågs, vad endast vid namns- eller födelsedagar brukades, friskt löv och granris, hämtat från fastlandet. Den var smyckad såsom till högtid. Men på fru Katrinas bleka ansikte, som lutade sig över balsaminerna, sågs ingen skymt av glädje, ehuru det visserligen bar prägeln av en stel och tung vänlighet.
