vilka känslor jag under hitresan sade till mig själv: ”Nu är du en bärgad man, nu är hon din”, och med vilka känslor jag nu reser härifrån! Jag vill öppet säga, att jag i början trodde, att din böjelse för Arnman endast var ett flyktigt tycke. Jag trodde, efter du ännu i går bar min ring, att allt mellan oss kunde bli gott igen, men sedan jag nu hört vad du sagt, har jag ej mera något hopp därom, och jag borde ha sett det på Birgers ansikte — jag minns nu tydligt, att där stod ett moln, men jag gav mig ej tid att forska efter orsaken därtill.
— Birger — har du träffat Birger? utbrast Gabriella.
— Helt hastigt. När jag kom till Göteborg i går afton, sprang jag genast till det ställe, när ni brukar bo under Larsmässan, i förhoppning att få träffa dig. Varken Birger eller Erika voro hemma, men jag fick likväl av husfolket veta, att endast fru Haraldsson var med. Hela aftonen flög jag omkring för att få reda på dem, men allt förgäves. Och i dag, då jag tingat en båt hit ut, ämnade jag ej spilla tiden på vidare sökande, men händelsen gjorde, att jag då träffade Birger på Stora Hamngatan. I min glädje aktade jag ej på den envishet, varmed han bad mig vänta till andra dagen, då han föreslog, att vi skulle resa tillsammans, och hans förvirring, som jag nog märkte, ansåg jag härleda från överraskningen vid vårt oförmodade återseende. Emellertid var det omöjligt för mig att vänta eller ens höra honom, sedan jag fattat att du levde, vore frisk och bar min ring. Du borde ej ha burit den, då ditt hjärta blivit mig otroget!
Gabriella kände sig ej vidare behöva något försvar. Och Rosenberg, som av hennes utseende såg vad hon tänkte, tillade mildare: — Förlåt mig, Gabriella! Jag är själv orsaken till min olycka: min egen envishet har skymt ljuset för mig. Men nu måste jag bära mitt öde som en man. Jag ville väl än en gång ha träffat gamle Haraldsson, men
368
