här kan jag ej stanna … Vi ha nu sagt varandra allt: varje stund längre skulle bli alltför plågsam. Hälsa gubben … Min trogne Petter, den ärliga själen, råkade jag i Göteborg. Gud vare lov att åtminstone han blev lycklig … Var ligger deras stuga?
— På nordvästra udden.
— Då skall jag ge mig dit. Jag vill se Petters hem och hans hustru —— dem kan jag göra någon glädje. Men jag återvänder i natt till Göteborg och går med första segelklara fartyg tillbaka till Amerika för att aldrig mer återse det land, som väl fött mig, men icke givit mig någon sällhet. Kanske är jag ändå för orättvis: en gång var också jag lycklig … Nu är det förbi, sällhet, hopp, äregirighet, alltsammans icke värt mera än en brusten kabelgarnsända. Men det får gå … Och nu farväl, Gabriella, du Tistelöns farliga ros …
Och nu var även han borta.
Ensam satt Gabriella med huvudet stött mot handen. Vilken omstörtning på några få timmar! Hon hade därundrr genomlevat så mycken salighet och smärta som kunnat fördelas på ett helt liv. Nu låg allt bakom henne, och hon bemödade sig att återvinna åtminstone så mycken sans, att hon kunde tänka sig in i det liv, som skulle följa. Men fåfängt blev bemödandet att reda ut tankarna, blott förmågan att känna tycktes vara kvar.
Redan led det mot aftonen och skuggorna förlängdes. Men ännu hördes ingen av i huset; ingen av dem, som gått att söka efter Anton, hade återkommit, och ej heller hördes några årslag från Haraldssons båt — allt var tyst.
Då hördes på gården starka, grova steg liksom av flera karlar. Gabriella väcktes ur sir tunga dröm. — Kan Bir-
