ger redan vara hemma? tänkte hon, men gången kände hon ej igen och icke heller de häftiga slagen på förstugudörren.
Gabriella förstod, att det var främlingar, men hon rörde sig ej ur stället; hon visste, att de kunde komma in, och det var henne likgiltigt, om de en stund bultade förgäves. Hon tänkte ej ens på vad det kunde vara, hon tänkte på ingenting: hon blott hörde. Emellertid, sedan dörrarna blivit öppnade, förnummos ett par omilda slag på dörren till dagligrummet, och en sträv röst frågade: — Är huset redan utdött?
Gabriella insåg i det ögonblicket, att det ej var några båtkarlar, som skulle begära att få lägga till, hon fruktade snarare, men utan att tappa mod och beslutsamhet, att det kunde vara några förrymda fångar från Karlstens fästning; vilka passade på tillfället att under marknaden, då huset var folktommare än vanligt, göra en påhälsning.
Hastigt reste hon sig, med beslut att icke låta skrämma sig och svarade: Vi äro hemma, stig in!
— Det var bra! yttrade rösten, som nyss talat, och en storväxt, rödbrusig karl med blanka knappar i den blå rocken, inträngde hälsande och fäste på Gabriella ett par forskande ögon. — Är gubben Haraldsson hemma? frågade han och antog en uppsyn, som förkunnade Gabriella, att det måste vara en viktig person.
— Hur så? frågade Gabriella. Vad vill ni honom?
— Jo, jag och de här karlarna, vi äro här på magistratens i Marstrand vägnar för att göra en husvisitation och söka upp något, som lär finnas gömt här.
Så snart Gabriella hörde, att det var fråga om en laglig visitation, blev hon genast fullkomligt lugn, ty hon visste, att smuggelgods icke på många år funnits i huset.
Boningshuset tycktes den viktige mannen, som ej var någon mindre än stadstjänaren i Marstrand, icke bry
370
