Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sig om. Han begärde i stället att få nyckeln till sjöboden, vilken Gabriella utan tvekan lämnade, och själv följde hon med för att kunna berätta för sin far hur allt förhållit sig.

Sedan stadstjänaren och hans tre hantlangare vänt upp och ned på alla gamla segel och tågstumpar, som de var för sig betraktade med ett intresse, som Gabriella ej kunde förklara, drogo de sig längre bort i hörnet, där en hop gammalt skeppsskräp låg förvarat. Alla dessa persedlar upplockades nu på samma sätt. Varje sak vändes och synades väl tio gånger, ja, till och med vartenda kabelgarn i tågen undersöktes. Slutligen uppgov stadstjänaren att rop av ilsken glädje, som i Gabriellas öron lät besynnerligt; men hon fick än mera skäl till förundran, då det påträffade fyndet endast utgjordes av ett par gamla tåg och lämningar av en flagga, vilket allt visades för de andra karlarna, i det han vid sin själs salighet svor, att det justament vore detsamma, ty kronans märke fanns kvar.

— Är det ingenting annat ni söker? frågade Gabriella.

— Nej, intet annat — det duger nog det! svarade rättvisans tjänare.

— Men vad skall ni med det där skräpet? Gabriella kunde ej avhålla sig från att yttra sin förundran.

— Jo, det skräpet ska vi lägga vantarna på: det är dyrbart skräp det — nog blir det till nytta … Och fort nu i båten, gossar! Vi hade icke behövt vara så många, om vi trott, att vi bara skulle träffa duvan hemma.

Utan att komma till något redigt begrepp om allt det hon hört och förnummit, såg Gabriella sitt underliga främmande med tågvirket återvända till båten och lägga ut.

Det var nu alldeles skumt. Endast pigorna hade återkommit från den fruktlösa spaningen efter Anton, och Gabriella, vars bittra kval än ökades vid tanken att den olyckliga brodern för hennes skull gått och gjort av med sig, var själv i begrepp att ge sig ut, då drängarna återkommo

371