med den underrättelsen, att de mött en annan båt och av folket däri fått höra, att Anton tidigt på morgonen skyndsamt rott in till Marstrand. Detta var mer än allt annat obegripligt. Anton, som nästan aldrig lämnade sin ensliga vik, vad kunde ha förmått honom att göra en färd inåt staden? Allt förblev oredigt, och slutligen gick Gabriella, förbi av alla dessa på varandra störtande händelser, till sin kammare för att söka några timmars vila. Men oron att ej fadern återkom sällade sig till det övriga, och fåfängt bad hon att endast några ögonblick få somna från sina kval. Hon somnade ej: vaken kastade hon sig av och an på bädden och räknade varje klockslag till ungefär 3 på morgonen, då rörelse på bryggan jagade upp henne, och till en viss lättnad såg hon sin far återkomma jämte Birger och Erika.
Gabriella skyndade ned.
— Var är Rosenberg? frågade alla tre nästan på samma gång.
— Borta — rest! sade Gabriella, bleknande för Birgers mörka ögonkast.
— Det vill säga, utbrast Birger och lyfte med sin hand hennes ansikte, att du — avvisat honom?
— Det vill säga, återtog Gabriella och drog sig undan, att jag själv beslutat över mitt öde.
— Ella, Ella, viskade henne Erika i örat, trotsa ej och reta icke Birger! Han är ej i lynne att tåla det. Far har inväntat oss under vägen och sagt oss allt … Men har du avvisat Rosenberg?
— Jag kunde ej annat, svarade Gabriella, men vi skildes som vänner.
Haraldsson yttrade ingenting. Birger gick före in, och då han vände sig om på tröskeln, yttrade han med en röst, som Gabriella aldrig förr hört honom begagna: — Har du
372
