din hemlige älskare här, så önskar jag att få tala med honom, och det ju förr dess hellre!
— Min hemlige älskare? upprepade Gabriella rodnande. Jag vet icke av någon sådan. Jaktlöjtnanten har friat till mig, och jag har bett pappa ge sitt samtycke, men pappa reste och lämnade mig att reda mig på egen hand.
— Och huru har du rett dig? frågade Birger och kastade sig på en stol. Jag säger dig, Ella, att du i evighet aldrig blir Arnmans hustru! Och de goda tankar jag förut hyst om honom ha alldeles förgått, sen han så listigt kunnat narra oss. Det var gement gjort, och förr än jag samtycker till ditt giftermål med jaktlöjtnanten skall jag spärra in dig i bur. Nu vet du min tanke, och du bör sen gammalt ha i minne, att jag icke låter gyckla med mig.
— Son, son, tänk på vad du säger! mumlade Haraldsson och smög sig omkring sin avgudade älskling, åt vilken han ej skulle haft mod att säga vad Birger nu funnit nödigt.
Gabriella syntes icke förfärad över Birgers ovanliga utbrott. Nej, hon hade nu upplevat så mycket, att detta varken gjorde till eller ifrån. — Du vill tvinga mig, sade hon till brodern, att avstå från det löfte, jag givit Arnman — tvång skulle likväl ej haft någon makt över mig, om jag icke redan själv funnit vad jag borde göra. Arnman reste härifrån före Rosenberg, och bägge medtogo min försäkran, att jag icke skulle tillhöra någondera av dem. Jag har sagt dem, att jag aldrig gifter mig, och det håller jag!
— Det var, min själ, det förnuftigaste ord du kunde lova! sade Birger. Och om du nu bryter ditt löfte längre fram, äro vi dock nu av med jaktlöjtnanten — jag begär ej bättre. Rosenberg, honom söker jag väl upp igen … Men har Anton kommit till rätta?
— Nej, men jag har många andra saker att omtala, som hänt medan ni varit borta.
