po de första mördarna, skulle det väl bli någon råd att komma därifrån, menade Mårten.
Under ett par långa timmar smögo sig de spejande fram och åter, utan att ringaste utsikt visade sig som belöning för deras möda att streta mot stormen, vilken pinade sig genom kläderna intill märg och ben.
Klockan kunde nu vara omkring 11 på aftonen. Länsmannen och hans karlar hörde ej mer ett ord av vad de själva talade, så förfärligt dånade stormen över deras huvuden, och vid deras fötter tjöto vågorna sitt gensvar.
Mårtens spanande öga tyckte sig slutligen urskilja något, som rörde sig på högsta bergspetsen av ön. — Aha, där ha vi dem! tänkte han.
De rörliga föremålen på berget tycktes efter hand sjunka undan, och Mårten urskilde då, att det verkligen var Haraldsson och Birger, som skulle komma på en motsatt sida av huset. Han stötte på länsmannen och gjorde honom uppmärksam på vad han själv varseblivit, och utan tidsspillan drogo sig alla sakta åt det håll, som Mårten anvisade. Denne beräknade noggrant tiden, att de skulle möta sitt rov vid ingången för att på samma gång slippa in genom dörren.
Det tjocka mörkret gynnade företaget. Ju närmare de dunkla gestalterna rörde sig framåt, desto snabbare slingrade sig Mårten och hans följeslagare utför berget, som sträckte sig intill husets baksida, där han riktigt nog förmodat, att de skulle gå in. Slutligen kunde Birgers jätteskepnad tydligt skönjas, och strax efter honom gubben.
Birger stannade och lyssnade. Mårten, länsmannen och de bägge karlarna lågo nu i bergsskrevorna, endast några alnar skilda från mördarna, och vågade knappt andas. Birger visslade tre gånger, och regeln flög ifrån dörren. Gubben gick först in. Birger satte redan foten över tröskeln —
390
