men i samma ögonblick kände han en snara från ryggen kastad över armarna, som hårt drogos tillbaka.
— Jaså, edra lömska hundar!
Likt en tiger hade Mårten kastat sig över sitt rov, hans följeslagare voro honom hack i häl, och inom några sekunder uppstod det förfärligaste buller i förstugan. Erika och Gabriella, resklädda, störtade ut med ljus. Petter Lindgren och en annan båtkarl, som under denna natt skulle ha varit behjälplig vid flykten, deltogo i brottningen, vilken blev allt vildare. Förgäves skrek länsmannen på sin ämbetsmannamyndighet, under det han själv nödgades handgripligen göra densamma gällande. Allt gick i blodig strid. Ursinnigt kämpade Birger, och tvenne motståndare behövdes, innan han blev övermannad. Kanhända ägde han icke heller i denna stund all den styrka han var känd för; han stred med sonen till den man, vilken i sin dödsstund nedkallat Guds dom över honom.
Striden var slut.
Den gamle hade under de grövsta svordomar nödgats göra den för honom bittra erfarenheten, att hans arm var förlamad, medan modet, liksom endast för att håna, ännu levde kvar. Bunden, liksom Birger, såg han även sina trogna båtkarlar ligga dövade på golvet.
— Nu in med dem! ropade länsmannen, torkande svetten ur pannan.
Med ljuset i handen gjorde länsmannen en rund kring rummet och den intill stötande kammaren, och sedan han förvissat sig att alla luckor voro väl tillskruvade, utlät han sig: — Jag är trött efter schå'n … vräk in den där — han visade på Birger — i kammarn! Jag kastar mig här på soffan, och gubben kan ni väl se efter.
Mekaniskt trädde Birger över tröskeln, och hans hustrus ängsligt sökande blick fick ej sjunka i hans, ty den var sänkt mot golvet. Erikas fattning gav ej heller nu vika.
