Användande sin enkla vältalighet hos länsmannen, erhöll hon tillåtelse att i sin mans sällskap tillbringa de timmar, som återstodo innan avresan, och hon fick äga den trösten att, knäböjande, med huvudet lutat mot sin olycklige makes bröst, uppsända brinnande böner för hans själs frälsning. Över Birgers läppar gick intet ord, men hans suckar talade ett tydligare språk till den in i själva döden djupt älskade kvinnan,
Lutad över den länstol i yttre rummet, där fadern satt, stod Gabriella, och hennes lyssnande öra uppfångade, mellan de svordomar, som ännu icke stannat på hans läppar, några till henne saktade riktade ord. Med beslutsam röst viskade hon tillbaka: — Lita på mig, pappa, det skall ske! Men huru betedde sig Gabriella? Var det i tårar och ångest som man såg henne vrida händerna och tigga förskoning för sin gamle far? Var det i varma böner och med böjda knän hon, liksom Erika, anropade Gud för de förvillade själar, vilka kanhända snart nog skulle träda inför hans domstol? Nej, i denna avgörande, mellan liv och död svävande stund utvecklade sig fullständigt hennes starka själ: den kände, att här framför allt fordrades handling. Tårar hade hon gjutit, böner hade hon uppsänt — men nu hade hon blott tankar.
I förstugan, där de bägge raska karlarna ännu befunno sig, syntes Gabriella i verksamhet. Petter hade redan kommit sig, och Nils, ehuru blodet flöt från hans uppsvällda näsa, kände sig likväl mycket bättre, sedan Gabriella baddat både den och hans strupe med brännvin. Petter styrkte sig även med en duktig klunk. Men sedan sjönko de åter, efter växlad överenskommelse med Gabriella, i samma avmattade tillstånd som förut.
Mårten tittade esomoftast åt den öppna dörren, under det han, efter att ha överlämnat sitt gevär till en annan att vakta ingången till Birgers rum, gick av och an, kännande
392
