bandaget om de sår, som han under brottningen erhållit i huvudet. Men då han kände sig alltmera matt och länsmannens tunga snarkningar förkunnade, att denne nedlagt sin verksamhet, lät han till yttermera visso släpa in de bägge båtkarlarna.
Allt hade nu försjunkit liksom i ett slags dvala. Endast stormen lät höra sig, där den allt starkare ven kring huset. Sakta öppnades ett fönster i köket, och Gabriella gled försiktigt ut. Hon bar en icke oansenlig börda i förklädet, och sedan hon några sekunder lyssnat åt alla sidor, gick hon försiktigt ett par steg framåt. Blåsten nästan lyfte den lätta gestalten från marken. Vid källardörren och ett par andra ställen lutade hon sig ned och sysslade en stund, liksom hon tappat något, vilket hon bemödade sig att leta reda på. Sedan en god stund förflutit under denna vandring, vilken förnyades ett par gånger, gick hon nedåt bryggan, där hon stannade och blickade utåt den upprörda sjön.
Gabriella återvände till huset. Men hon gick ej in i rummet, där de fångna med sina väktare befunno sig, utan smög sig tyst som en tanke uppför vindstrappan. Här avtäckte hon en liten lykta, vilken hon hållit dold under förklädet, påtände vid dess ljus flera bloss och fästade sedan dessa mellan den över bjälklaget liggande torrveden. Snabbt ilade hon ned och in i rummet till de övriga. En knapp kvarts tumme senare stod hela huset i ljus låga, och vinden hjälpte det rasande elementet i dess hastiga framfart.
— Vad är detta för en rök? utbrast Mårten ett par gånger efter varandra och såg sig omkring i rummet, men då den alltmera tilltog, gick han ut i förstugan och öppnade dörren till köket, där han snart förstod vad som var på färde. Lågorna slogo emot honom och förenade sig inom ett par ögonblick med den från vindstrappan kommande eldhärden.
— Elden är lös — hela huset brinner!
