Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

raldsson vid den ensliga brasan och rökte sin knaster. Han syntes mörk och tankfull, och de moln, som svävade på hans rynkade panna, blevo allt mera dystra, ju längre han stirrade på den vid ändan av rummet belägna dörren. Denna dörr förde till en smal, svart förstuga, dit aldrig någon av tjänstefolket gick, emedan det endast var igenom den stora dörren på husets framsida som all vanlig trafik ägde rum. Den förra begagnades således blott av Haraldsson själv och Birger, vilken haft sitt rum i ändan av nämnda stuga.

Birger hade ej som vanligt hållit vintervila på Tistelön. Sedan den förfärliga blodsnatten vid Paternosterskären kände han en avsky att återse Erika. Han återvände ej med fadern efter avslutandet av deras gemensamma smuggelaffär, utan företog i stället en längre påtänkt resa och stannade på återvägen i Göteborg, där han under tiden sysselsatte sig med att läsa navigation.

I ett avskilt rum, på en fällsäng, låg Anton utsträckt. Vid den sjukes säng satt Erika lyssnande med sänkt huvud och bleka kinder. Oro, nattvak, sorg och bekymmer talade tydligt ur de dunkla ögonen. Det var icke samma livfulla kraft i hållning och väsende, som man var van att finna hos den starka, förståndiga kvinnan: någonting tärande gnagde synbart på de friska bladen av hennes livs blomma, men något, vars orsak ej borde sökas i ett sjukt hjärta, ty Erikas var oangripet, och ögats blick antydde ej på det lidande, som uppstår av dylika sorger.

— Låt mig behålla tåget, låt mig behålla tåget! ropade på en gång med skärande röst den arme sjuklingen, den beklagansvärde Anton, vars sinnen ännu alltjämt orediga, icke tilläto honom att komma till klart medvetande om vad han upplevat den rysliga natten. Han hade av fadern blivit hemförd i ett tillstånd av sanslöshet, varpå följde en lång, tärande sjukdom, som Haraldsson hoppades skulle

39